Interview with swedish pop artist Myra Granberg, 2023.
Photo: Pressfoto
”Jag är verkligen en forever småstadstönt”
Det finns artister som lyckas skapa ett soundtrack till någons stökiga tonår. Artisterna är få, men till minnena av en trasslig sommar är de allt. Veronica Maggio, Håkan Hellström, Linnea Henriksson, är några av dem. Alla lyckas inte ta sig dit, alla blir inte kultförklarade på någon sunkig toalett där festen fortsätter utanför. Men så länge det finns kärlekstörstande och förbannade tonåringar så finns musiken. Sedan 2019 har denna artistelit fått ett nytt namn, Myra Granberg lyckas med det många artister drömmer om.
Efter succén Tills Mitt Hjärta Går Under har framgången varit ett faktum. Sedan dess har hon arbetat som låtskrivare och producent åt både sig själv och andra, och som artist där hon gästat artister som Petter, Greekazo och HON. Men bakom prisnomineringar och miljontals streams döljer sig ångest och svek, lycka och kärlek.
– För att beskriva min musik behöver jag beskriva mig själv. Jag har insett med tiden att det finns artister och att det finns folk som gör musik som sedan råkar bli artister. Jag skulle vilja säga att jag är det andra alternativet. Jag är verkligen en forever småstadstönt från skogen som inte har någon aning om vad jag håller på med, och som absolut inte är snygg och cool hela tiden. Jag är lite awkward och flummig. Det speglar sig mycket i min musik, den klassiska ”min musik är min ventil”-grejen. Men det är sant, jag skriver av mig om saker jag tänker på och känner, samtidigt som jag är en musiknörd som älskar musik och hantverket bakom låtskriveriet. Jag brinner för hookiga melodier i popmusik. Sedan hör det samman med att jag gillar att ösa, speciellt på scen.
Lagom till sommaren släpper Myra nya EP:n +3bpm. Titeln är en känga riktad mot de kritiker som tyckte debutalbumet var för stressigt och för högt i tempo. Kritik som Myra tog med ro och nu kontrar med att öka tempot ytterligare.
– Jag tänker göra det jag vill, jag krigar för det hela tiden. Speciellt när nu när det gått ganska bra, saker och ting har bubblat på. Då kommer folk som drar i dig och tycker du ska göra si och så. Det är väl det som är den största utvecklingen, att jag varje dag lär mig att stå upp för mig själv och vara lite mer självsäker i vad jag vill göra. Jag vill göra en låt i 160bpm och ingen kan stoppa mig.
EP:n består av redan släppta Psykopat, Grammofon och Du Förtjänar Det, samt nykomlingarna Nej Tack, Det Är Bra! och Glömd & Begraven. Den sistnämnda beskriver hon som en hälsning till ett spöke från förr.
– Glömd & Begraven är egentligen ganska gammal, det var första låten jag skrev efter mitt debutalbum. Låten handlar om mitt ex, en person som jag såklart tycker om väldigt mycket trots att vi inte är tillsammans längre. Den handlar om den där känslan av att känna sig så jävla malplacerad och lost i världen, men man vet att man har sin person någonstans. Att man har sin bästa kompis och att man känner sig trygg med den. Känslan av att man hade gått under om det inte vore för den personen.
Myra berättar att hon proddade om den precis innan deadline.
– Det var bara för att jag ville göra den så ösig som möjligt. Dels för att den skulle passa in i EP:n, det skulle kännas att det finns någon musikalisk röd tråd, men framför allt för att vi ska kunna pumpa den på alla gigs. Vi går ner i halvtakt i slutet, och det blir lite ösigare. Det är faktiskt en liten tyst dedikation till min trummis Hugo som alltid gör så när vi kör live, och jag älskar honom för det.
”SKOGSTÖNTSRAVE”
Trots att Myra beskriver sin musik som skogstöntsrave verkar den nå till en betydligt bredare publik än så. Hon har uppmärksammats med ett flertal Grammisnomineringar både för sitt egna artisteri samt för sitt jobb som producent. Men det har inte alltid varit jubel.
– Jag försöker alltid tänka att jag ska ha en plan b. Jag vill inte känna att musiken blir så mycket på liv och död, det känns ibland som att man tar sig själv så jävla seriöst. Speciellt när man kliver i artistskorna och bara pratar om sig själv. Alla vinster och förluster blir en del av ens identitet, det gillar jag inte riktigt. För många år sedan när jag tänkte att jag skulle skita i det här började jag plugga på Komvux. Jag tänkte att jag skulle bli sjuksköterska. Men jag kom på längs vägen att jag svimmar så fort jag ser blod.
Planerna på att bli sjuksköterska verkade gå i kras och Myra var redo för att göra något annat. I en hemmastudio i sin pappas förråd skriver Myra en text som ska förändra allt, men allt sker inte över en natt.
– Sommaren som jag började plugga på Komvux flyttade jag till Karlshamn där min pappa bor idag. Jag hade byggt en liten hemmastudio i hans förråd, det var där jag skrev texten till Tills Mitt Hjärta Går Under, bara för att det var kul. Det var inte liv och död och då blev det nånting annat. Jag hade nog inga förhoppningar alls om den där låten, den var bara något jag gjorde för mig själv.
Hon menar att hon inte skrivit låtar för sin egen skull sedan hon var liten.
– Jag lärde mig under åren att man ju både kunde vara låtskrivare och producent, och jobba med reklammusik och det där. Så det höll jag på med. Jag hade släppt musik under gymnasietiden tillsammans med en kille, vi hade ett litet band kan man säga. Så det fanns redan en låt där och den hade streamats en del. Jag såg det som ett experiment; om jag skriver något som låter ungefär likadant som den, kommer denna också fastna i samma algoritmer? Kommer folk gilla den? Jag köpte omslagsbilden på Istockphoto för 150 spänn och kastade ut den. Från början gick det inte alls bra, det hände ingenting.
Men det dröjde inte alltför lång tid innan låten nådde tusentals lyssnare.
– Jag gick in och kollade nångång och då hade den fått kanske 10 000 streams eller något sånt. Däremot hade den börjat klättra upp på viral-topplistan på Spotify. Den låg på typ tionde plats. Sedan tickade det på. När skivbolagen började höra av sig så var den uppe i tre miljoner streams, så det var lite fett.
Att se siffrorna på skärmen fick Myra att minnas några ord hennes gymnasiementor sagt till henne.
– Jag hade en väldigt fin mentor när jag gick i gymnasiet. När jag var nära på att ge upp sa han till mig: ”Du vet aldrig hur nära du är på att lyckas när du ger upp”. Det kan ju vara tusentals mil kvar tills att man lyckas från vart man står just då. Men det skulle också kunna vara bara några centimeter kvar. Det är just det, du vet inte. Jag kan höra hans ord än idag, det tänder på det där lilla hoppet och drivet. Det var något sådant som hände. Det händer fortfarande, herregud, jag har en livskris i veckan ungefär.
EN KRAM I LJUDVÅGOR
Trots ösig och dansant musik har Myras texter en del mörker. Resultatet blir musik som hjälper människor att reda ut sin ångest, som en storasyster som hjälper en ur trassliga relationer eller att hjälpa en att blicka framåt. Lyssnare som tacksamt hör av sig är många.
– Det är otroligt, jag tänker tillbaka på till exempel Maggio som hjälpt mig och så många andra i vår generation. Det som är så sjukt är att sociala medier inte fanns på samma sätt som det gör idag. Idag är det så lätt att höra av sig till den man vill prata med, inklusive mig. Jag läser och svarar på typ alla meddelanden. De delar med sig av både riktigt tunga historier och mer lättsamma. Det gör mig väldigt glad, många gånger tror jag att jag skriver ju låtarna utifrån vad jag själv behöver höra. Så jag blir väl lite min egna storasyster då.
Att hjälpa andra människor med sin musik menar Myra är fint.
– Det är väl det som är hela grejen. Det är väl därför man letar efter ett syfte med livet och i världen och det som verkligen blir ett syfte för mig är väl att jag hjälper någon, fast på ett väldigt annorlunda sätt jämfört med om jag hade hjälpt någon på sjukhuset. Jag får höra väldigt fina ord, både från yngre till äldre, män som kvinnor, det spelar ingen roll. Det som är mäktigast är väl att det är en sådan stor målgrupp, det är ju hur många som helst. Det är allt ifrån små barn till vuxna män och man känner ”vet du vad, du behöver också en kram”.