Photo: Thom Estifanos ​​

​

”Man blir väldigt ödmjuk när man spelar i band”

 

​Efter 20 år med framgångsrika Little Dragon känns det inte sorgligt för Yukimi Nagano att gå solo – snarare upplyftande. Solodebuten For You, som producerats tillsammans med bandkollegan Erik Bodin, utforskar teman som moderskap, kärlek, förlust och inre styrka. Vi träffar Yukimi i studion i Göteborg för att prata om den kreativa friheten som soloartist.

​

Att gå solo har inte känts sorgligt, men det har varit en omställning.

– När man har spelat med samma band i 20 år lär man känna varandra musikaliskt, nu får man mer kasta sig ut på okänd mark och ge sitt allt. Det känns både roligt och läskigt, berättar Yukimi. Med artisteriet följer också osäkerheten och rädslan för vad andra ska tycka, något som hon ändå verkar ha lärt sig hantera.

– Folk kanske går hem och tänker "vad var det där?". Men jag har inte känt något negativt på det sättet. Man får inte ge rädslan för mycket makt, den får prata lite, men den får inte styra. Om man är avslappnad i det man gör, känner publiken det också, oavsett om de gillar musiken eller inte. Man tar ju in musiken med mer än bara sina öron.

​

Som soloartist finner Yukimi en större frihet att vara personlig och ocensurerad. Något som låter henne uttrycka sig på ett sätt hon kanske inte skulle ha gjort i Little Dragon, där varje låt är ett kollektivt beslut och alla röster behöver få plats.

– Skulle jag i Little Dragon skriva en låt om mina barn, hade jag nog känt att jag behöver skriva en låt om allas barn. Med bandet har vi alla kompromissat. Det finns låtar som man kanske inte hade valt själv, men det spelar ingen roll – i slutändan är det någon som gillar det ändå.

– Man blir väldigt ödmjuk när man spelar i band, det kan jag rekommendera, berättar Yukimi med ett skratt.

​

Under årets början har Yukimis Sad Makeup spelats flitigt på radiokanalen P3. Men att lyssna på sin egen musik är en annan sak – först när hon hör låtarna spelas ute får hon en ny relation till dem.

– Man lyssnar och tänker "shit, vad långsamt den gick". Men jag har hållit på i flera år – det känns som att det är på tiden att P3 spelar min musik, för helvete! skämtar Yukimi än en gång och slår näven i bordet.

– Jag känner att jag har ett väldigt positivt budskap i musiken, jag känner att folk behöver det.

​

Kemin är viktigast i samarbeten

Plattan For You innehåller tolv spår som alla bjuder på sin egen historia. På låten Jaxon har Yukimi samarbetat med rapparen Pos (De La Soul). Resultatet är en gripande hyllning till livet och kärleken, men också till sorgen efter hennes sons far, som gick bort för två år sedan.

– Den började enkelt, men den blev något annat i hela produktionen. Mer symfonisk, nästan. Det är väldigt vackert producerat av Erik. Jag lämnade den på ett sätt, sen jobbade han med den och visade den några månader senare. Då var den något helt annat – jag älskade det.

​

På frågan om hon har något kommande drömsamarbete lyfter hon istället hur viktig människokemin är när man samarbetar.

– En bra kemi är viktigare än att arbeta med någon som "är" någon. Man kan skicka filer fram och tillbaka, men det roligaste är att vara i samma rum och få en inblick i någon annans process.

Sin egen kreativa process beskriver hon som lugn, ofta från soffan i studion. Det är där melodierna börjar komma till henne – nästan instinktivt. Där får den intuitiva känslan dominera och alla idéer får testas, den där dömande delen av hjärnan läggs på paus och tänkandet får komma sen.​​

– Det är en skillnad mellan låtskrivande och poesi, till exempel. Det är nästan viktigare att orden sjungs melodiskt och rytmiskt väl, än att det sägs perfekt. Jag upplever att det där enkla som kommer direkt ibland känns mer naturligt och organiskt i musiken.

Medan vi pratar hörs spårvagnarna gnissla utanför fönstret. Jag frågar om det där göteborgska också har letat sig in i hennes musik.

– Saker spiller över i musiken hela tiden utan att jag tänker på det. Just här är det som en lugn bubbla – och det tycker jag känns väldigt skönt. Hade jag suttit i något kollektiv i New York eller så hade jag bara blivit stressad, skrattar hon.

​

Minnena från när Little Dragon själva bodde i kollektiv under de tidiga åren kommer till henne.

– Vi bodde här i början, när vi precis hade träffats, berättar hon och pekar runt i byggnaden. Då låg köket här, replokalen där. Men man kommer till en gräns när man inte vill bo i kollektiv längre. Nu är det ganska lugnt här, fortsätter hon med en skämtsam ton.

Ju mer man lyssnar på albumet, desto fler dolda pärlor verkar man hitta. Yukimi nämner en viss textrad som enligt henne är en liten dold pärla. En textrad hon länge försökt få in i musiken och som till slut hittade sin rätta plats i spåret No Prince.

– Det var raden "made of earth, same old dirt, as the ones you hated." Jag kan vara en hater ibland, störa mig på folk och det där. Men det känns väldigt grundande att tänka att vi är gjorda av jorden, även de man hatar är gjorda av den och ska tillbaka till den. Jag blir ödmjuk av den tanken.

 

Fans på båda sidor av Atlanten

Dagen för intervjun ska Yukimi spela den sista av två utsålda kvällar på Nefertiti. Fler spelningar i Sverige väntar, följt av en USA-turné till våren – något hon har stor erfarenhet av efter många spelningar med Little Dragon. Med bandet har hon turnerat där flitigt, men att vara borta under långa perioder har blivit mer utmanande.

– Jag har två barn hemma, så det är kämpigt att vara ifrån familjen. Det är inte helt svartvitt – det är mycket gråa zoner. Jag får ladda upp och förbereda mig så att jag inte får panik över separationsångesten. När jag väl är på flygplatsen är jag redo, då blir det kul.

Det finns en viss skillnad i hur publiken engagerar sig här i Sverige och i USA, men Yukimi verkar ha byggt en trogen skara fans på båda sidor Atlanten.

– Man skulle kunna säga att amerikanerna uttrycker sig mer. Där har jag fans på ett helt annat sätt, jag vet nästan vad de heter och vi liksom åldras sida vid sida. Men sen ser man ju hur de är (reds. anm.: den svenska publiken) på Håkan Hellström, så det beror väl helt på. Det känns som det är många som kommer och kollar som är nyfikna och tycker det känns kul.

När vi avslutningsvis pratar om drömscener, verkar det vara känslan och stämningen i sig själv som är viktigast – snarare än själva scenen.

– Den känslan kan man få på vilken scen som helst, även om vissa förutsättningar såklart hjälper.

Vi avslutar intervjun medan spårvagnarna fortsätter sitt gnisslande utanför.