Interview with the influencer and author Sandra Beijer, who made her album debut in 2024 with the album Tjejdikter. It's a musical project where Sandra wrote the lyrics before the music and invited female names in indie Sweden to collaborate on creating the music together.

Photo: Press ​​

​

"Jag älskar soft boys”

​

Sandra Beijer, älskad bloggare och författare, tar nu steget in i musikens värld. Med debutalbumet Tjejdikter utforskar hon vad som händer när texten sätts framför musiken. Vi mötte henne på Bokmässan för ett samtal om ledsna kaniner, bakfyllor och spellistor.

Jag nästan skuttar i höstsolen på väg till intervjun. Det är uppenbart pirrigt att få träffa en person vars texter och blogg har format en. Under fredagen släppte Sandra Beijer sitt album Tjejdikter i samband med Bokmässan. Ett projekt där Sandra bjudit in ett antal kvinnliga indieartister att sjunga hennes texter, och tillsammans har de skapat något unikt.

Hur har själva processen i musikbranschen skiljt sig från det du är van vid som författare och bloggare?

– Alla branscher är olika. Allt har ju med text att göra, men jag upplever att alla kreatörer skiljer sig från varandra. Det är olika sätt att skapa på och jag tycker det är inspirerande. Med musiken har det varit väldigt lustfyllt och enkelt. Artisterna kommer dit och går mycket på magkänsla, på ett sätt som är befriande. Vi har gjort varje låt i en session. Jag har kommit dit med en text och någon form av melodi, och sedan har vi bara lekt fram musiken och testat oss fram. Producenten (David Lindvall, reds. anm.) har tryckt på massa knappar, och så har det plötsligt blivit en melodislinga! Jag har varit mycket "backseat driver”.

​

Har du lärt dig något nytt från musikskapandet som du tar med dig till ditt skrivande?

– Att skriva romaner och manus för tv är strukturellt. Man gör mycket förarbete, bygger sitt dramaturgiska skelett, gör karaktärsbeskrivningar. Man håller på med en massa innan man börjar skriva. Artisterna har varit lite mer "det här känns nice". Jag är väldigt ordningsam och arbetsmyrig, och det här är en easy-going miljö som jag vill bära med mig.

Fick du och artisterna lära känna varandra innan ni satte er i studion, eller var ert första möte där och då?

– Första mötet var i studion. Vilket också var bra, tror jag! Vi har suttit och skapat, men vi har också lärt känna varandra och pratat om kärlek, känslor och livet.

Din identitet är så stark i musiken, samtidigt som artisternas egen identitet också är det. Har det varit en svår balans att hitta?

– Jag blir glad att du säger det! Det har verkligen varit mitt mål. Jag tror att jag har gått in med attityden att vara en... vad ska man säga... en vänlig ledare? Det är mina texter och jag har en vision, men den visionen får aldrig stå i vägen för artistens identitet eller kreativitet. När vi setts har jag berättat om låten, om vad den betyder för mig och vad den handlar om. Typ ”den här tjejen är asledsen” eller ”den här personen är taggad, sviken eller bakis”. Sedan har artisten nästan skådespelat fram det. Artisterna har alltid haft egna idéer som har gjort det bättre. Det blir naturligt, eftersom de har starka identiteter själva.

Din roman Allt Som Blir Kvar blev 2022 en serie på SVT. Tänkte du någon gång under arbetet att du kunde ta ett gammalt verk och göra det till musik istället för att skriva nytt?

– Jag tror jag återuppfinner mig själv konstant! I grunden är det en och samma historia som hela tiden berättas. Tårarna, som Jackie Mere sjunger, handlar om en gång när jag grät så mycket att jag fick sprickor på hornhinnan. Den texten har funnits i krönikeform i Aftonbladet en gång, men det är helt andra ord. Men idén är där.

Tror du att det kan bli en uppföljare på Tjejdikter?

– Om skivbolaget säger att de vill göra en ny skiva, skulle jag inte tacka nej. Jag går igång på idéer och vad som händer om man sätter texten framför artisten, och nu har vi ju gjort det... Men jag är inte främmande för att göra Killdikter. Det vore mysigt att få skriva för killar. Jag älskar soft boys. Men det kanske jag kan göra i ett annat format?

Så till den stora fråga, vad var det som hände när man satte texten framför musiken?

– Ja, vad hände? För mig är musik nästan den ultimata konstformen. Jag tycker den slår böcker, filmer, serier och manus. Det finns inget som kan slå så hårt som en låt på rätt plats och rätt tid. Därför var det så himla kul att få testa. Det är på många sätt ett själviskt projekt, jag ville testa att jobba med musik och nu har jag gjort det. Men det uppstår ju ett samtal om text. I alla intervjuer jag gjort och i alla texter som skrivits om plattan har man lyft texterna. Det kanske man inte alltid gör. Förhoppningsvis startar det ett sätt att prata om musik på.

Tror du att du har startat en trend?

– Jag tror inte det... De artister jag har jobbat med hade aldrig jobbat med texten före melodin. Vi pratade mycket om det där, och på 50- och 60-talet var det så man gjorde. Det har varit ett skifte någonstans i musiken där melodin plötsligt kom före texten. Jag tror att vi alla tyckte det var kul att jobba från ett annat håll.

Tycker du att projektet har tagit lång tid, jämfört med hur det är att skriva en bok? 

– En bok är en stor väv med mycket ord, karaktärer och dramaturgi som ska klicka. Det är inte så med musik, det går mycket fortare. Men i en bok är det jag som driver processen. I musiken är det jag som kommer med texten, sedan är det så mycket mer. Min producent har suttit i veckor och fipplat och fixat. Det är väl det härliga med att jobba i grupp – alla är bäst på sin grej!

Du har delat med dig av dina spellistor på din blogg genom åren. Jag läste att du har suttit med en en slags spelliste-moodboard till plattan. I vilken typ av spellista platsar Tjejdikter, tänker du?

– Jag vill att man ska gå på stan med hörlurar och känna sig taggad och glad! Det är ingen ledsen skiva, det är en kul skiva! Man ska känna sig peppad och tänka att det kommer bli en bra dag. Det är min tanke med det här.

Det gulliga omslaget, illustrerat av Amanda Jonsson, föreställer ett stökigt tjejrum och en dyster kanin. Rummet är inrett med små föremål, likt ett stilleben, som symboliserar skivans åtta spår.

Ponera att du mött den ledsna kaninen en natt på väg hem från en efterfest. Vad hade du velat hälsa den?

– Den kaninen är jag! Jag var ju på väg hem från en efterfest inatt, jag möter ju denna kanin varje dag i spegeln. Det här är ju mitt totemdjur. Jag tror att alla har den där kaninen i sig på något vis. Jag ville göra något som var liksom fult men gulligt, det är ofta man känner sig så, haha.

Har du någon kul konsert planerad i höst?

– Jag ska se Jonas Lundqvist, det ser jag mycket fram emot. Jag tycker att hans nya skiva Sorgetornets Spejare är årets bästa.

På sin blogg skriver Sandra om sin 40-årsfest och den otroliga presenten i form av ett framträdande av Lundqvist.

– Jag är ett enormt fan. Första gången jag träffade honom var på en efterfest, jag var full och blev starstruck. Jag frågade om jag fick mima en av hans låtar för honom. Han sa ”kör”, och sedan vaknade jag dagen efter och kände "vad har jag gjort...". Jag var tvungen att hitta honom på Facebook och skriva förlåt.

Vilken låt var det du mimade till då?

– Jag kommer inte ihåg... Men det var säkert Vissa Nätter. Om han har spelat skivor någonstans eller sett mig i publiken har han sagt ”den här är för Sandra!”. Han har tagit mig som sitt största fan. Så det var en dröm att få en spelning som present.