Photo: Julien Angelini ​​

​

”Magiskt utan överraskningar”

När Ullevi fylls med regnponchos och galonluvor är allt precis som det ska. Sjömanshattarna har köat i regnet sedan i tisdags. Det är tionde gången på Ullevi, 25 år in i karriären.

​

Allt är i sin ordning. Göteborg har än en gång förvandlats till Håkanland. Merchen har tagit sig utanför konsertområdet i form av en pop up-butik på Södra Larmgatan. Västtrafik delar ut rabatterade biljetter till konsertbesökare. Göteborgs-Posten har dammat av gamla hårddiskar med bortglömt konsertmaterial. Och, i sann recession-indicator-anda: en flashmob på NK. Välkommen tillbaka, Håkan Hellström!

När Ullevi fylls med regnponchos och galonluvor är allt precis som det ska. Sjömanshattarna har köat i regnet sedan i tisdags. Det är tionde gången på Ullevi, 25 år in i karriären. Den här gången med en 360-graders scen mitt i arenan, flankad av två bryggor där Håkan och LaGaylia Frazier, likt en tennismatch, servar fram och tillbaka. Bandet, sällskapat av Frälsningsarméns blåsorkester, håller ställningarna i mitten. Det blir ganska rörigt att hålla koll på scenen, men det funkar.

Spekulationerna om gästartisterna har varit många. Men i stället för att bjuda in någon av alla han samarbetat med på senare år, väljer han säkra kort: Miriam Bryant på Nu kan du få mig så lätt och Sarah Klang på Pärlor.

​

"Äntligen", utbrister Håkan när Sarah vandrar ut över bryggan i äkta göteborgsk motvind. Jag kan inget annat än att hålla med och förvånas över att de inte delat scen tidigare. Ja, äntligen!

När Björn Gustafsson, iklädd polisuniform, senare spatserar över samma brygga adderas en härligt stapplande sketch till showen. Det är charmigt, oväntat och inte alls i närheten av plojigt. Björn får också sällskapa Håkan på En midsommarnattsdröm – två röster som funkar förvånansvärt bra ihop.

Låtlistan är stadig, med nytt och gammalt, och upp och ner i tempo. Inga större överraskningar, men gott om spelutrymme för de kommande kvällarna. Den annars refränglösa Sweetheart får en rivigare kostym, men Håkans månadsvisa är helt enkelt ingen publikfavorit.

​

Nordhemsgatan leder rakt in i himlen möter störst applåder när den unge eleven Nisse Hasselgren från Nordhemsskolan bokstavligen sopar hela Ullevi – med maximal självsäkerhet och kepsen bak och fram.

Till Det kommer aldrig va över för mig är det på riktigt kolsvart i Göteborg och arenan blinkar i rött. Alla står upp och vrålar om att vara 39 år och ha ett tappat självförtroende. Övergången till Ramlar håller publiken kvar – för att i nästa stund brista ut i dans. Sedan: världsmästerskap i fingerknäppning när Håkan ber publiken hålla takten till Valborg. Ett tappert försök!

Det är första kvällen av tre. Och, mig veterligen, inget regn. Håkans värme når ut över hela Göteborg. Den når till och med upp till de stora och annars svårflörtade vädergudarna. Staden luktar krut efter fyrverkerishowen och publiken letar sig vidare till någon av stans alla Håkan-fester. Huvudpersonen själv står kvar och dansar till Beatles Hey Jude, förvånansvärt pigg efter att ha sprungit fram och tillbaka och upp och ner på en scen i över två timmar.

​

Och ja, det blev publikrekord. Såklart!