Review of Jelly Crystals album Prince.

Foto: Marcus Palmqvist
"Ett glittrande och exklusivt paket"
Efter det hyllade debutalbumet Freak Show (2021) har Filip Johnson, namnet bakom aliaset, tagit plats som en av våra mest spännande akter. Vi har fått spännande samarbeten genom åren med till exempel Kamohelo, Stella Explorer och Alice Boman som tagit musiken till en ny och bredare publik. På nya plattan Prince finns däremot inga samarbeten alls.
Från debuten har Jelly Crystal nosat på funk, soul, psychedelica och R&B, hela tiden med en vilja att utforska och utvecklas. På nya plattan står Jelly Crystal på egna och riktigt stadiga ben. Han bjuder in lyssnaren till en platta som självsäkert rör sig mot ett kaxigare och renodlat sound som har riktig rockstjärneaura. Kaxiga och förföriska gitarrslingor får sällskap av trummor, ett sound som klär honom oerhört bra.
Inledande spåret Mary Jane osar Kali Uchis ihop med Johnsons typiska och imponerande falsett. Spåret beskrivs av Johnson själv som förtjusningen i lyckorus, att gifta sig med gift. Förutom det första spåret är plattans absoluta höjdpunkt avskalade och vackra Leave Me, Leave Me Alone som låter som Weeping Willows och Frank Oceans oväntade men självklara musikaliska kärleksbarn.Det nya soundet har uppenbarligen gått hem hos lyssnarna, andra spåret Don Lemon som släpptes som singel under våren har redan strömmats över 250 000 gånger och letat sig in på en rad internationella spellistor.
Prince blir en ytterligare dimension av Jelly Crystals förföriska och pulserande musikuniversum. Det osar lika mycket nostalgisk vemodighet som lyckoberusning. Allt i ett glittrande, exklusivt paket som får lyssnaren att känna sig som huvudrollen. Hela albumet är passande nog ultimat för livescenerna, då Jelly Crystal i november fortsätter sin The Prince Show i Göteborg och innan dess en spelning på Trädgården med Lisa Ekdahl.